Could it be any worse

Jag mar bokstavligt talat piss, och jag ar inte den enda.
Tyvarr gick ett av vara barn i community bort i morse, en pojke pa 7 ar, vars namn jag inte vill namna har. Jag kanner mig sa ledsen att jag inte riktigt kan beskriva det. Det kanns sa onaturligt nar ett barn dor. Nar foraldrarna och till och med mormor, morfar och farmor och farfar far vara med och begrava sitt eget barn/barnbarn. Hela community ar i sorg. Alla visar hur ledsna de ar oavsett om an ar van, granne eller familjemedlem.

Alla vi i Networks hade som vanligt mote pa kontoret i morse da de som inte visste om det fick reda pa vad som hant och lite hur vi skulle ga tillvaga under dagen. Var chef sa ocksa att det var viktigt att visa oss i team Siria omtanke da manga av oss kanner pojken och familjen val.
Det kanns verkligen som en sorgens dag, och det ar det. Jag har varit ledsen hela dagen och kanner mig bara helt empty kan man saga. Tur att vi far stod fran varandra i teamet och resten i organisationen. Detta har tagit hart pa alla.

Dodsorsakerna var flera men han gick bort efter att ha genomgatt en operation pga av infektion i benet. Det visade sig att han aven hade forstadiet till tbc och detta med tydligen fler anledningar ledde till att det blev som det blev.

Som tradition var det oppen kista hemma hos familjen for en stund sedan. Jag vet att jag tidigare har skrivit och berattat om nar jag varit pa likvaka i Siria. Det ar speciellt och mycket sorgligt. Det ar alltid jobbigt men att se ett av vara sma alskade barn dar var helt otroligt svart.

Jag kanner sa for hans familj nu som sjalvklart ar fulla av sorg.

Olga